offthetopofmyheart

Att vaka

2012-02-23T21:14:00.002+01:00

De senaste månaderna tycker jag mig ha hört en fråga från Jesus. Han ställer den stilla och lågmält, ödmjukt, men ändå intensivt. Han undrar om jag vill vaka med Honom. Inte be en massa och stå i, utan bara detta: vaka med Honom. Vara med Honom. Vänta med Honom hela natten om det behövs.

Vem är Han egentligen, denne Gud som söker mitt sällskap? Hans kärlek är så mild, men också den våldsammaste kraften i universum.

I min tillbedjan återkommer hela tiden detta: det största uttrycket för min kärlek till Herren är helt enkelt att stanna. Sitta kvar vid Hans fötter. Inte gå därifrån. Min djupaste tillbedjan, det är att se på Honom länge. Strunta i vad som händer till höger och vänster. Inte slita ögonen från Hans ansikte.

"It breaks my heart just to know You in part.
Not be with You where You are."
(Shane & Shane - I miss You)

Gömd

2012-02-01T12:37:00.005+01:00

För knappt ett år sedan medverkade jag som tolk på en ganska stor kristen konferens i Sverige. Det var en bra konferens med många människor som längtade efter mer av Andens liv. Brukar trivas som fisken i vattnet i sådana sammanhang och gillar energin som uppstår när många människor samlas med samma syfte. Konferensen hade flera hundra deltagare och eftersom jag var tolk stod jag ofta på scenen, vilket jag som regel känner mig hemma med. Men under hela den vecka konferensen varade märkte jag att jag gick omkring med en bild för min inre syn. Jag blev inte av med den. Jag såg mig själv med två, tre av mina närmaste bönevänner i ett litet rum nånstans, på våra ansikten inför Gud, undanstoppade, gömda. Bilden stod i bjärt kontrast till vad jag hade omkring mig där jag stod på scenen med många hundra par ögon på mig eller gick omkring och minglade på lunch- och fikapauserna. Från det stora till det lilla. Från det publika till det hemliga. Från det synliga till det gömda.

Plötsligt började "den gömda platsen" framstå som oerhört attraktiv. Jag ville bara vara där. För väl där var det så tydligt att den gömda platsen bara är gömd för människors ögon, men rakt i blickfånget inför Herrens ansikte, alltings centrum. Vårt liv är dolt med Kristus i Gud, säger Paulus (Kol. 3:3). Min bön inför det här året är: Gud, hur mycket vill Du gömma mig hos Dig? Hur avskilt för Dig får jag leva? Hur mycket nåd kan jag få? Ja, jag kan stå på barrikaderna, jag kan låta min röst bli hörd, jag kan synas och ropa från hustaken – men låt det då bli mitt offer till Dig, min lydnadshandling i kärlek. Min glädje och min näring vill jag alltid hämta gömd hos Dig, i Dig.

En vän till mig berättade nyligen att det första hon gjorde på morgonen var att fixa lite te och sedan sätta sig med tekoppen i handen och en filt över huvudet för en stund i bön. Jag älskar att jag har vänner som börjar sina dagar med att gömma sig under en filt för att där sola sig i Guds ansiktes ljus! Det är profetiskt (och härligt galet).

"Från de gömda platserna ska min härlighet bryta fram", sa ett profetord som kom till oss i en samling för ett tag sedan. Kan det ha att göra med att man blir ödmjuk där, på den gömda platsen? Och att ödmjukhet i en människas liv drar till sig Guds närvaro och kraft - Han bor ju hos de förkrossade och ödmjuka (Jes. 57:15). Heidi Baker skriver i en av sina böcker att hon vill vara så ödmjuk att hon blir oemotståndlig för den Helige Ande. Den bönen känns både skrämmande och lockande. Vem vågar be den med mig?

Förföljelse

2012-01-11T23:44:00.004+01:00

Jag läser boken "Den himmelske mannen" av Broder Yun. En självbiografisk berättelse om en kristen mans erfarenheter i Kina under kulturrevolutionen och framåt. Broder Yun beskriver ofattbar tortyr och förföljelse på grund av sin kristna tro. Hans berättelse skakar om mig och jag känner mig så ödmjukad inför det faktum att många av mina syskon bokstavligt talat ger sina liv för Jesus. Fortfarande. I dag. I samma värld som jag lever i.

Detta är något som knackat på i tankar och hjärta på senaste – martyrskap. Att inte älska sitt liv så högt att man drar sig undan döden (Uppenbarelseboken 12:11). Jag läser böcker, hemsidor och tidningar om förföljda kristna världen över. Försöker förstå. Ber om förvandling. Det är så oerhört utmanande. Samtidigt är det så självklart logiskt utifrån evangeliets anspråk. Om jag inte är villig att ge mitt liv för Jesus, vad är min tro då? "Äger" jag en tro eller har Jesus Kristus fått mig i sitt grepp?

Jag är en västvärldskristen som egentligen inte har något att säga kring detta. Jag kan bara lära mig. Men det känns rätt och angeläget att lyfta fram det och jag vill göra det genom att citera en sång som Broder Yun och hans medkristna sjöng mitt under förföljelsen. Jag försöker leva mig in i hur det skulle vara om vi i vår kyrka stod och sjöng den här sången tillsammans en söndag. Jag älskar lovsången i min församling, men jag kan inte riktigt föreställa mig hur vi skulle förhålla oss om någon tog upp en sång av det här slaget. Men det finns de som sjunger den för att den är relevant och aktuell i deras dagliga liv.

Från den dag då kyrkan föddes
En pingstdag i Jerusalem
Har de kristna varit villiga att offra sina liv
Tiotusentals har dött att evangeliet ska leva
Och som lön har livets krona givits dem

Refräng:
Att bli martyr för Herren, att bli martyr för Herren
Jag är villig att i ära dö för Herren

Apostlarna som älskade Herren till slutet
Följde villigt Herren fram på lidandets väg
Johannes fånge blev på Patmos
Stefanos blev stenad av en upprörd hop

Matteus dödades i Persien av en mobb
Markus dog när hästar drog isär hans ben
Doktor Lukas blev hängd
Petrus, Filippos och Simon blev hängda på ett kors

Hedningar flådde skinnet från Bartolomaios
Thomas dog i Indien när hästar slet itu hans kropp
Aposteln Jakob halshöggs av Herodes
Lille Jakob sågades itu

Herrens broder Jakob stenades till döds
Judas sköts med pilar
Mattias halshöggs i Jerusalem
Paulus blev martyr under Nero

Jag är beredd att ta mitt kors och vandra framåt
Att följa apostlarna på lidandes väg
Så att tusentals själar må frälsas
Jag lämnar allt för att bli en martyr för Herren

Ett bra forum för mer information kring förföljda kristna är Open Doors Sverige och Open Doors International.

Erik Helmerson har i dagarna ett intressant och viktigt inlägg på DN:s ledarsida om just detta: Bryt tystnaden om våld mot kristna.

Azusa Street

2011-12-19T11:31:00.003+01:00

Det senaste halvåret har jag tänkt mycket på väckelsen på Azusa Street i Los Angeles i början av 1900-talet. Det var den väckelse som blev startskottet för bl.a. Pingströrelsen och den karismatiska väckelsen. Här delar jag en predikan om denna väckelse, dels för att jag själv känner mig tagen och förkrossad över vad Gud gjorde vid den här tiden. Hur påtaglig Hans närvaro var och hur människor gensvarade och ödmjukade sig inför Honom. Men också för att jag anar att berättelsen är profetiskt viktig för vår tid. Jag tar upp några av de saker som på ett genomgripande sätt kännetecknade denna väckelse:

- Ödmjukhet
- Guds påtagliga närvaro ("the shekina glory")
- Guds kraft
- Vad det kostade
- Enhet (etnicitet, social status, kön)
- Mission

Lyssna på predikan här!
Eller läs mer på bloggen Hela Pingsten som också skriver om Azusa.

"Every revival in history seems to be the result of a few people becoming so hungry for God that they wanted Him more than oxygen. Those who have such hunger will not be denied. It's time to seek a revival that becomes the most famous address in the world. It's time to seek a move of God that won't quit moving." (Rick Joyner)

Bönedygn i Lund

2011-12-14T22:45:00.002+01:00

Bön är på agendan i Sverige. Det har smugit sig på oss underen längre tid, men börjar nu bli mer och mer synligt. Små kluster av bedjaresom plötsligt tittar upp från sina gömda böneplatser och ser andra kluster avbedjare som också börjar röra på sig och bli synliga. Synapser bildas snabbt närbedjare möter bedjare, längtande människor möter andra som längtar ännu mer,hunger kopplas till hunger. Ett kärt igenkännande, trots att man kanske aldrigträffats tidigare. Så skulle jag beskriva den bönerörelse vi nu börjar ana ärpå tillväxt i vårt land.

Som en del i denna gudagivna rörelse ordnade vi i början avdecember ett bönedygn i min församling Ad Fontes i Lund. Initiativet kom frånbörjan från Sthlms Bönehus med en uttalad vision om att koppla samman bedjareoch bönehus från hela Sverige. Trots att i princip ingen ”reklam” gick ut varvi ett 50-tal som strålade samman för att under 24 timmar lovsjunga Gud, väntapå Honom, söka Hans ansikte, njuta av Hans närvaro och be för vårt land. Folkkom från Lund, Malmö, Helsingborg, Växjö, Tingsryd, Göteborg, Jönköping,Stockholm, Uppsala, USA och flera andra platser. Det var fantastiskt att mötaså många längtande, bedjande människor från så många olika håll. Det varfantastiskt att se vilken enhet och kärlek som kan uppstå på 24 timmar om mansamlas med Herren i fokus.

Under dygnet varvade vi ungefär två timmars lovsång med tvåtimmar mer riktad bön på olika teman, t.ex. väckelse, andlig hunger, enhetmellan generationer och mellan kvinnor/män, Israel, Europa, bönehus i Sverige.Det var mycket speciellt att efter bara några timmars sömn sätta sig i bilenstrax före sex på lördagsmorgonen och rulla in mot kyrkan igen. Att veta att därär folk redan igång och ber, och har gjort så hela natten. Bedjarna avlöstevarandra. Ibland var vi fem, sex stycken, ibland var kyrkan nästan full. Samlingarnaböljade mellan stilla tillbedjan, intensiv förbön, högljudd lovprisning ochförkrosselse inför en helig Gud. Det var mycket svårt att gå hem.

Mitt i all glädje över vad Gud gör just nu,fanns en djup tacksamhet till dem som gått före. Många (ofta äldre ochväckelselängtande) har troget bett för vårt land under lång tid tillbaka. Nuser vi frukten, bl.a. i form av den bönevåg som drar fram över hela ledet – iförsamlingar, ungdomsgrupper och bönehus. Detta uttrycktes också i bönernaunder dygnet då vi tackade för dem som i tysthet banat väg och bad för helaGuds folk i Sverige och även Europa.

För oss här nere i Malmö/Lund var veckorna som ledde framtill bönedygnet också väldigt speciella. Under sommaren hade en längtan väcktshos flera av oss att avskilja tre veckor under hösten till bön, fasta och dagligaböneträffar. Vi tog emot detta som en fantastisk gåva, en inbjudan från Gud som visvarade ja till, och när tiden för fastan närmade sig kunde vi knappt bärga ossinnan vi fick börja. Det säger mig att det som pågår nu är ett Andens verk, fördet är inte ”normalt” att så många, de flesta unga människor, viker tre mörkanovemberveckor för bön, fasta och samlingar varje kväll. Jag tror att man måstevara drabbad för att göra något sådant – av Guds kärlek, av Hans hjärta för ossoch den värld vi lever i. Av kärlek till Jesus och av en växande längtan efterHans återkomst. Därför är vår bön: Gud, fortsätt att drabba oss på precis detsätt Du vill!

Tre påsar nötkräm

2011-12-07T11:06:00.004+01:00

Efter tre veckors just avslutad fasta tillsammans med många andra av mina bedjande vänner här i Malmö/Lund ligger tankar kring konsumtion, julhysteri, fysisk hunger och fattigdom nära till hands. Världen är upp och ner, men det finns ändå saker vi kan göra. Jag tänker så här: om jag själv svalt och riskerade att dö av hunger, skulle jag då inte tacksamt, tacksamt ta emot även ett enda mål mat? Även om det inte löste världssvälten? Även om det inte löste min egen situation ens för nästa dag? Detta försöker jag komma ihåg när jag frestas att tänka att det lilla jag kan göra inte spelar någon roll, eftersom det känns så litet i förhållande till behovet. Texten nedan är hämtad från UNICEFs hemsida. De skänker sex påsar nötkräm för att jag publicerar detta på min blogg. Det kan rädda livet på ett svältande barn i två dagar.

Fotograf: UNICEF

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva."

Handla gärna julklappar i UNICEFs gåvoshop! Där kan du köpa t.ex. vätskeersättning, malariatabletter, vaccin, myggnät och skolpaket.

21 dagar

2011-11-22T21:50:00.001+01:00

Sparsamt med blogginlägg den senaste månaden. Anledningen är att jag tillsammans med ett gäng fantastiska människor står mitt uppe i en period på 21 dagar av bön och fasta. Varje kväll träffas vi för bön och lovsång. Ingen har bråttom. Vi väntar gärna länge tillsammans på mer av Guds påtagliga närvaro. Folk kommer från alla möjliga sammanhang och flera olika orter. Ibland är det stillsamma samlingar, ibland raka motsatsen. Vi blir förvandlade. Mer än vi anar tror jag.

Jag hörde en vän till en vän säga att det var så bra att vi hade denna "satsning". Någonting fick mig att spontant skratta högt när jag hörde hans ord. För "satsning" känns så långt ifrån det vi är med om som man kan komma. Vi känner det inte som att vi kavlar upp ärmarna och "satsar". Vi upplever att vi av någon anledning har fått ta emot en enorm inbjudan från Gud, en inbjudan som vi valt att säga ja till och nu ramlar in i med hull och hår. Jag är tacksam bortom ord och nyper mig ständigt i armen.

Vad ska man säga om att så många, de flesta unga människor, väljer att vika tre mörka novemberveckor till bön och fasta och dagliga sammankomster. Fantastiskt? Oväntat? Radikalt? Knäppt? Som jag ser det kan drivkraften bara vara en av två saker: total galenskap eller djup förälskelse.

Dygder!

2011-10-22T23:52:00.001+02:00

I somras köpte jag en bok på rea, nedsatt från209 kr till 30 kr. Beige-färgat omslag. Ingen storsäljare, antog jag, med tankepå den stora rabatten. Boken heter Närblev det fel med dygder? och är skriven av teologen och filosofen PeterKreeft.

Dygder, vilket arkaiskt ord. I de sammanhang jag rör mig i har man ett bra tag betonat den kristnes frihet att taför sig och njuta av livets goda, att inte hålla igen, utan bejaka och säga ja.Det anses okej – eller snarare lovvärt – att njuta av t.ex. mat och vin,populärkultur, resor, prylar, teknik, mode och maltwhiskey. Det visar att man inte ärinkrökt och religiöst insnöad, utan lever ett fullödigt liv. Att då komma ochprata om dygder kan bli lite av en kalldusch. Hur rimmar dygder med frihet attnjuta?

En god vän sa nyligen att han troddeatt vi framöver kommer att få se en helt ny längtan efter helgelse. Någontingklack till i mig när jag hörde det. En längtan efter personlig helighet som ärså radikal att den lätt uppfattas som både provocerande och lagisk för den somser på. Medan det för den längtande människan i själva verket är det spontanaoch enda möjliga gensvaret till den Gud vars kärlek gör henne knäsvag och varsskönhet övergår allt hon tidigare sett.

Jag säger ja till frihet att njuta av det goda i det härlivet, men jag vill också säga ja till friheten att säga nej. Ett av de mestradikala bibelorden i det här sammanhanget är Ps. 73:25: ”Vem har jag i himlenutom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden.” Får man verkligen säga så? Och mena det? Hur provocerande är inte det? En sådan hållningleder snabbt till livsstilsförändringar (dygder), inte för att detskulle vara ”moraliskt rätt”, utan för att törsten efter liv gör alla andra valomöjliga.

Läs gärna Kreefts bok. I sista halvan parar han var och enav de sju dödssynderna med dess motsatser bland saligprisningarna. Så bra! Dödssyndenlikgiltighet ställs mot att hungra efter rättfärdighet:

”Likgiltigheten är det mest deprimerande som finns. Den ärsom helvetet på jorden. Den finner vår allra högsta glädje – Gud själv –glädjelös. Om Glädjen själv är glädjelös, var kan vi då finna glädje? Om saltethar mist sin sälta, hur kan det då bli salt igen? Om själva ljuset i oss ärmörker, hur djupt är då inte mörkret!”

”Varför är vi då uttråkade? _ _ _ Svaret är ofrånkomligt.Det finns bara en som aldrig blir tråkig, och det är Gud. Det tomrum i oss somGud har skapat är gränslöst och låter sig inte fyllas med några begränsadeföremål eller aktiviteter. Om vi är uttråkade på Gud, kommer vi därför att varauttråkade på allting.”

Värt ett trasigt tak

2011-10-09T12:14:00.003+02:00

En liten sjuårig kille i min närhet med stora känselspröt mot himlen hade läst boken Himlen finns på riktigt av Todd Burpo tillsammans med sin pappa. När sista raden i sista kapitlet var läst satt pojken och pappan i soffan och funderade högt tillsammans om Gud, Jesus, himlen och änglarna. Pojken säger: "Tänk om Jesus plötsligt skulle komma neddimpandes genom taket här så att taket gick sönder - det skulle ju vara så värt det! Även om det skulle kosta jättemycket att laga så skulle det vara värt det!"

När jag fick detta återberättat för mig hörde jag Guds röst så tydligt att jag nästan kände mig rädd. Orden ringde – eller snarare ropade – inom mig en hel dag: "Det skulle vara värt det. Även om det skulle kosta jättemycket så skulle det vara värt det! Jesus är värd det!"

Scenariot som pojken föreställde sig var väldigt konkret, inte några förnumstigt uttänkta principer. Utan: här sitter vi i soffan, Jesus kommer ner genom taket, taket går sönder, damm och bråte överallt, det kanske kostar jättemycket att laga – men det är värt det! Det är så värt det! Vi har inte riktigt varit vana vid det i Sverige hittills, men jag tror att efterföljelsen till Jesus kommer att få alltmer konkreta, dramatiska och även kostsamma uttryck i enskilda människors liv. Och det kommer att vara värt det!

Far och son pratar vidare om Jesus som kommer in i rummet och förstör taket på kuppen. Pojken säger att Jesus skulle hissa honom och snurra runt med honom i luften. Fast mamman och pappan skulle inte se Jesus, utan bara hur pojken for runt i luften och de skulle undra vad som hände. Så är det ofta när Jesus får en människa i sitt grepp. Andra fattar inte alltid vad som händer. Det verkar som att personen bara far runt i luften och man ser inte vad det är som styr henne, varifrån hon kommer eller vart hon är på väg (Joh. 3:8).

Två frågor. Den ena rör förstås om jag själv är beredd att låta Jesus ta sönder taket och ställa till med oreda i mitt liv? Vilket pris är jag beredd att betala för att få se Honom, ha Honom nära? Den andra frågan rör min attityd till människor som "bara far runt i luften" för att Jesus har fått dem i sitt grepp. Stoltheten säger att de är oberäkneliga, överdrivna och måste tas med en nypa salt. Ödmjukheten kanske inte förstår allt, men håller sig nära för att själv dras med i vinddraget. Ödmjukheten och gudslängtan söker sig till dem som längtar mer, brinner klarare, hungrar mer intensivt – även om de dansar till en musik som man själv ännu inte kan uppfatta.

Nedkopplad

2011-09-27T21:17:00.003+02:00

Går och funderar på hur pass splittrad jag är. Svårt att avgöra. Känner mig relativt lugn och samlad, men ibland drabbar misstanken att jag kanske inte har helt rätt diagnos på mitt eget själstillstånd. Och visst, det är mycket med livet i stort - jobb, vänner, hämta och lämna på dagis, läxläsning, gympakläder. Det vanliga. Men visst måste man erkänna att det som i stor utsträckning bidrar till splittrade och fragmenterade tankar är Internet, och då i synnerhet sociala media. Eller snarare mitt användande av dessa. Vad skulle hända om jag kopplade ner mig? En dag i veckan, en helg i månaden, en hel månad, eller bara kollade mail och andra "nödvändigheter" en gång per dag på en tydligt begränsad tid?

Jag tittar på en intervju med journalisten och författaren Susan Maushart på Babel på SVT Play (inslaget börjar ca 28 minuter in i programmet). Hon berättar om sin bok Nedkopplad som handlar om hur hon och hennes tre tonårsbarn totalt kopplade ner sig från spel och Internet under en period på sex månader. Hon beskriver hur de alla några månader in i experimentet liksom tittade upp och upptäckte att det fanns andra människor i huset, och så började de prata med varandra. Och ha ögonkontakt. Och läsa böcker från pärm till pärm. Och baka och spela spel. Och bråka lite mer (eftersom de pratade med varandra mer).

Inne i detta tankespår funderar jag också över vart Facebook är på väg och vad det innebär att jag låter en så stor del av mitt sociala liv, mina åsikter och mina preferenser bli synliga på nätet. Efter tips på Facebook (!) läser jag Emanuel Karlstens blogg på DN om hur Facebook kommer att bjuda in företag att ta del av användarnas information. Lite obehagligt tycker jag och den förändring på Facebook som jag upplever som mest negativ hittills.

Ja, detta var varken några originella eller färdigtänkta tankar, bara sådant jag gått och grunnat på ett tag. Kanske kommer en fortsättning framöver – i form av blogginlägg eller förändrad livsstil återstår att se.

Rå Gudshunger

2011-09-18T22:28:00.002+02:00

Hunger is an escort tothe deeper things of You (Misty Edwards)

Jag skulle vilja skriva några rader om hunger. Hunger efterGud. Detta känns stort och heligt och på ett sätt mycket personligt. Samtidigtser jag med egna ögon hur just detta – Gudshunger – är något som börjar spridasig som en löpeld här nere i Skåne bland de människor jag träffar på i olikasammanhang, och jag tror även i resten av landet.

Jag har alltid längtat mycket efter Gud, efter djupgemenskap med Honom, efter att känna Honom och se Honom med egna ögon. Iblandhar denna längtan varit mer intensiv än andra gånger, men den har alltidfunnits där. Denna längtan ser jag som en av de största gåvorna i mitt liv. Ettandligt arv från mina föräldrar och även från deras föräldrar. Jag är tacksam.

Nu kan jag bara konstatera: en hunger som bokstavligt talatinte är av denna världen håller på att drabba Guds folk i Sverige. En rå,okontrollerad hunger efter Honom. Det är stort, det är heligt, det skapar såmycket gudsfruktan.

Häromkvällen satt jag och pratade med en god vän som jagkänt länge, men inte träffar så ofta. Mitt bland sconesen och teet och de tändaljusen var det en helig stund. Det var så tydligt att hon hade något på hjärtatsom hon ville berätta. Det kändes nästan som att det var en bekännelse honville göra – en bekännelse av hur mycket hon längtar efter Gud. Hur hon klararav att göra alla vardagliga, ”vanliga” saker, men hur långtråkigt det kankännas, hur hon bara längtar in i Guds närhet. Och jag kände igen mig: för vemvågar man egentligen bekänna hur mycket man längtar efter Guds närvaro? För vemvågar man yppa hur djup desperationen är?

Att träffa människor som längtar mer än en själv, sombrinner klarare, som älskar Jesus mer – det är en av de största gåvor jag kantänka mig. Jag vill hålla mig väldigt nära dessa människor. Och jag är tacksambortom ord för att jag har sådana i min närhet.

Dessa tankar uppfyller mig dagligen och känns oerhörtangelägna, därför hamnade de här i ganska oredigerad form, direkt offthetopofmyheart.Eller kanske snarare fromthedepthsofmyheart. Detta är gudslängtans tid, dettaär knäfallets tid, detta är fastans tid. Vilken nåd att få leva just här, justnu!

Ansiktet och handen

2011-08-27T19:44:00.015+02:00

Häromdagen stannade jag upp vid en Facebook-status som ställde frågan varför vi vill ha med Gud att göra. Är det för att Han förutsäger framtiden och gör sjuka friska? undrade skribenten, en pastor. Om vi fokuserar på vad vi kan "få ut av Gud" blir det ingen relation, menade han. Gud vill möta oss personligen i kärlek. Inlägget avslutas med uppmaningen: Fokusera inte så mycket på vad vi kan få ut av Gud som på Gud själv.

Det låter rätt men jag tror det blir fel. Det var just de här tankarna jag snuddade vid i mitt förra inlägg – om att söka Guds "ansikte" och/eller Hans "hand". Jag tror det är en viktig fråga i sig och en viktig fråga i just den tid vi lever i.

Söka Guds hand

Det verkar som att många är försiktiga med att söka Guds "hand", trots att man tror att Han både kan och vill göra under i vår tid. Trots att man tror att Andens gåvor är i funktion i dag. Varför? Det förbryllar mig. Varför polariserar vi den Gud "är" och vad Han "gör"? I många av kommentarerna till Stefan Swärds läsvärda blogginlägg om helandeskolan i Malmö ser jag samma tendens.

Min Facebook-vän ställer företeelser som profetia och helande i motsats till en personlig kärleksrelation. Men Gud är inte som vi, Han är 100 % genuin och jag tror inte man kan skilja på Hans varande och Hans görande. Det Han gör är ett sant uttryck för den Han är. Det sitter ihop. Och ju innerligare min kärleksrelation med Gud är, desto mer absurt blir det att tänka att det skulle handla om att "få ut" något av Gud. Den älskande har all sin glädje i den Älskade och njuter hejdlöst av allt som har med Honom att göra. "Allt hos Honom är ljuvlighet" (Höga Visan 5:16) – vare sig det är kärlek, omsorg, helande eller det profetiska. Allt kommer ur Hans hjärta! Alltsammans är begärligt! Med John Piper's ord: "God is the most glorified in me when I'm the most satisfied in Him." Ju mer jag njuter av Herren och allt som kommer ur Hans hand, desto mer ärar det Honom.

Om jag vill vara Jesu hängivna lärjunge, om kärleken till Honom är min stora drivkraft, då tror jag det följer naturligt att intensivt och målinriktat söka Hans hand, uttryck för att Hans Rike bryter in i vår värld, i vår tid. Att söka Guds hand är detsamma som att be: "Ditt rike kom!"

Helandeskola i Malmö

2011-08-18T15:46:00.006+02:00

I veckan som gick tillbringade jag fyra hela dagar på en ”Healing School” med 870 deltagare som Global Awakening, New Wine och 13 lokala kristna församlingar ordnade här i Malmö. Medverkande var bl.a. Bill Johnson och Randy Clark. För den intresserade finns redan många rapporter om dessa dagar på diverse bloggar och nättidningar, t.ex. i Dagen och Skånska Dagbladet. Ett youtube-reportage hittar du här.

Dagarna innehöll mängder av god undervisning, fantastisk lovsång, flera tillfällen att praktisera det vi fick lära oss och inte minst många, många fysiska helanden, mer eller mindre dramatiska (alltid dramatiskt för den som blir helad förstås!).

Trots att varken formatet eller innehållet var främmande för mig känner jag mig djupt berörd av dessa dagar. Omskakad av Guds kraft. Inte bara för att det är "häftigt" att erfara Guds kraft, se människor bli helade eller bli kraftigt fysiskt berörd av Hans närvaro. Utan också detta: ju mer jag erfar Guds kraft desto mer förkrossad gör det mig, desto mer vill jag tillbe, desto mer vill jag ge mitt liv. Kraften är inte en diffus kraft i sig – det är Herrens egen kraft, ett uttryck för vem Han är och vad Han vill och kan göra.

För många år sedan hörde jag en känd predikant säga ungefär så här: ”Om du aldrig mer påtagligt skulle känna Jesu närvaro eller se Honom göra något under – skulle du ändå följa och älska Honom?” Det han ville åt var förstås våra motiv. Älskar vi Jesus för Hans egen skull eller bara för det Han ger oss? En väl menad fråga. Dessvärre tror jag vi ofta lever som om det vore vattentäta skott mellan den Gud är och vad Han gör, att Hans ”ansikte” står i motsats till Hans ”hand”. Men är det ens möjligt att söka Honom själv utan att också söka Hans gärningar? Det Han gör är ett uttryck för den Han är. Tror ni inte att vi låter bli att söka Hans kraft som tar sig konkreta uttryck i bl.a. helande, för att det är obekvämt för oss? För att det är alltför utmanande? Jag vill söka Guds kraft för att jag älskar Honom och fruktar Honom.

Jag tror att den fråga Olof Edsinger ställde i Dagen för ett tag sedan och som jag refererade till i mitt förra inlägg är mitt i prick. Tror jag på en Gud som uppväcker döda och en Gud jag är beredd att dö för? It works both ways. Ju mer jag ser av vad Gud gör, desto mer vill jag lägga ner mitt liv för Honom. Och ju mer jag älskar Honom och vill offra mig själv för Honom, desto mer motiverad blir jag att också söka Hans kraft och dess påtagliga uttryck i min vardag.

Något nytt är på gång i Sverige.

(För er som inte redan har läst Pernilla Wahlgrens blogginlägg om helandeunder på Stockholmståget - gör det! Killen i fråga var på väg hem från konferensen i Malmö.)

Värd att dö för

2011-08-05T11:18:00.003+02:00

Efter tips på Facebook läser jag Olof Edsingers artikel på Dagens debattsida. Läs gärna – mer än gärna! Han skriver att han på senaste gått och stavat på två frågor: "Tror jag på en Gud som är värd att dö för?" och "Tror jag på en Gud som uppväcker döda?"

Jag vill också ställa mig dessa frågor, och inte på ett teoretiskt plan, utan konkret, rakt in i det liv jag fått, det liv jag lever. Är min Gud värd att dö för, inte för att det är en uppfattning jag funderat mig fram till och teoretiskt håller för sann, utan för att jag älskar Honom av hjärtat? För att Han är skapare, allsmäktig, kungars kung. Min herre, frälsare, vän och älskade. Början och slutet, den Ende. "Vi tänker som vetenskapsmän, inte som tillbedjare", skriver AW Tozer i sin bok Gudslängtan. En vetenskapsman är sällan redo att dö för det objekt han har för ögonen, men en tillbedjare är det.

Några nära vänner från England jobbar som missionärer bland Karen-folket i Burma. När de åkte ut tog de krasst med i beräkningen att de eventuellt skulle mista livet som en del av uppdraget. De åkte ändå. I ett nyhetsbrev beskrev frun hur tungt det var när de fick budet att mannen/pappan med största säkerhet hade omkommit i ett gerillaanfall i djungeln. Men, fortsatte hon, ni kan tänka er vad glada vi blev när han två veckor senare ringde och berättade att han var okej! Han hade haft en dröm om att inte ta den väg han planerat, vilket var vägen där anfallet sedan skedde och där många också miste livet.

Jag vet att det är svårt för oss i Sverige, med all den frihet och materiella trygghet vi åtnjuter, att verkligen leva oss in i de frågor som Edsinger ställer. Mig hjälper det att tänka på mina vänner från England som så självklart riskerar sina liv för Jesus och Hans kärlek. På riktigt. Att sätta mig in i mina syskons situation i länder där fattigdom och förföljelse är en del av vardagen är också en ögonöppnare. En hjärteöppnare. Den underjordiska kyrkan i Kina är ett sådant exempel.

Min bön är att få leva mer medveten om mina behov och min brist, mitt beroende av Gud i allt. Låter inte så glammigt kanske, men Jesus säger att de som erfar fattigdom, sorg, ödmjukhet, hunger, törst, förföljelse – de är SALIGA så att det bara dryper om det (Matt. 5:3-11)! Så salig vill jag vara! Min bön är jag ska vara redo att dö för min älskade Jesus. Min bön är också att jag innan detta eventuellt sker också ska få bota sjuka och uppväcka döda. Bokstavligt talat.

Välja fattigdom

2011-07-29T23:44:00.007+02:00

Häromkvällen såg jag andra avsnittet av Att leva ett enkelt liv på SVT Play där en anglikansk präst försöker leva ett enklare liv. I det första avsnittet som jag skrev om i ett tidigare inlägg bestämmer han sig för att leva helt utan pengar. I senaste avsnittet går han ett steg längre och ger sig ut på vägarna för att, likt Franciscus av Assisi, leva i total fattigdom. För att få mat måste han vädja till människors godhet – tigga helt enkelt. Detsamma för att få någonstans att sova om nätterna.

Från "Att leva ett enkelt liv"

Min första reaktion är negativ... Det kan väl inte vara rätt att medvetet välja att inte själv jobba ihop till brödfödan, utan göra sig beroende av andra. Nag nag. Men innan han ger sig ut på sin vandring får man se ett kort samtal med en engelsk fransiskanermunk. Munken förklarar stillsamt, men med obändiga ögon att hans projekt säkert kommer att vara utmanande, men också mycket värdefullt. Han menar att man genom denna livsstil ger folk en chans att vara generösa. Det är bra. Och att vara helt beroende av andras generositet är mycket ödmjukande. Det är också bra. Win-win alltså. Munken säger också att den självförsörjande livsstilen inte är särskilt lovvärd eftersom den lätt leder till isolering och självtillräcklighet.

Tänker man på det här sättet vänds allt upp och ner. Den frivilligt fattige blir "a sign and a wonder" – ett vandrande exempel på vald ödmjukhet och på beroende av Guds försyn, förmedlad genom andra. En gåva till sin omgivning. De som har vad de behöver ges förmånen att få visa generositet. Och ingen kan leva som en ö, isolerad från den andre.

Men visst går hela idén på tvärs emot vad vi normalt ser som ett hedervärt liv i Sverige och västvärlden? Svårsmält, absolut. Vad skiljer den ödmjuke, frivillige tiggaren från en parasit som utnyttjar andra? Och vad skiljer henne från den ofrivilligt fattige?

Mycket att fundera på. Jag läser saligprisningarna (Matteus 5) och längtar efter en ny livsstil. I den längtan blir förhoppningsvis drastiska åtgärder, som den ovan beskrivna, mer en hjälp än en stötesten. What offends the mind reveals the heart.

AW Tozer

2011-07-23T00:50:00.002+02:00

Jag nämnde i inlägget om John Piper att några av de mest nötta böckerna i min bokhylla är de jag har av AW Tozer. Hans bok Gudslängtan (The Pursuit of God) är en klassiker, skriven 1957 men fortfarande störande aktuell. Det är inte så ofta man kan säga att en specifik bok är den som påverkat en mest, men jag undrar om jag inte skulle beskriva Gudslängtan just så. Jag läste den första gången i sena tonåren och har läst om den många gånger sedan dess.

Att Tozer skriver med skärpa och klarsyn är ett understatement. Som läsare känner jag mig själv "läst" av hans texter. Hjärtat speglas i en som längtar mer, brinner mer. Och precis som när jag i verkliga livet möter människor med en starkare kärlek till Jesus än jag själv har, brukar en av två saker hända. Antingen mumlar jag något lagom avvägt om överandlighet eller behovet av balans – eller så faller jag förkrossad på mitt ansikte och ber om mer nåd över mitt eget torftiga hjärta.

Ödmjukhet och förkrosselse inför Gud är något av det allra vackraste man kan se hos en människa. Det är outsägligt vackert. Att ständigt få växa i ödmjukhet och gudslängtan... vilken nåd. (Man glömmer ofta bort det, men med sann ödmjukhet följer ofta djup och orubblig glädje. Och det är klart, att inte behöva bekymra sig så mycket om sitt eget anseende eller rykte innebär förstås en stor lätthet i livet och större utrymme för glädje. Jag läste förresten precis att dysterhet räknas som en av människans åtta huvudlaster inom ortodoxa kyrkan!)

The Pursuit of God finns att ladda ner gratis som pdf här: The Pursuit of God (Gudslängtan)

En bön från första kapitlet, översatt ur minnet:

O Gud, jag har smakat Din godhet, och den har både tillfredsställt mig och gjort mig törstig efter mer. Jag är smärtsamt medveten om att jag behöver mer nåd. Jag blygs över en så ringa längtan. O Gud, treenige Gud, jag vill längta mer efter Dig. Jag önskar bli fylld med längtan. Låt mig se Din härlighet, jag ber, så att jag verkligen kan lära känna Dig. Börja i Din nåd ett nytt kärleksverk inom mig. Säg till mig själ: "Stå upp min älskade, och kom hit ut." Ge mig så nåd att stå upp och följa Dig från detta dimmornas land där jag vandrat så länge.

Pengar o enkelhet

2011-07-18T00:21:00.001+02:00

Jag tittar på första avsnittet av tre av Att leva ett enkelt liv på SVT Play. Handlar om en engelsk präst som utforskar hur starkt grepp pengar har i hans liv. Han inspireras av Franciscus av Assisi och vidtar en del drastiska åtgärder. Mycket att fundera på.

Pengar, girighet, behovet (nej begäret!) att konsumera – hur starkt grepp har det om mitt liv? Hur skulle mitt liv se ut om jag var fri från det? Vilka praktiska steg kan jag ta för att leva enklare, och mer fri från materialism och habegär som förstör både hjärta och jord? Tror inte jag själv inser hur avgörande dessa frågor egentligen är. "Kärleken till pengar är roten till allt ont..." (1 Tim. 6:10) – vilket oerhört kontroversiellt uttalande, men tänk om det är sant!

Jag inspireras av en artikel jag läste i Sydsvenskan för ett tag sedan om en familj som bestämde sig för att ta ett helt år utan att köpa något mer än det allra nödvändigaste, typ mat. Erfarenheten var mycket positiv, även för barnen om jag minns rätt.

Jag tänker på när jag i 20-årsåldern bodde i Hong Kong och levde på mina sista slantar. Räknande ut att jag kunde använda sju kronor om dagen om pengarna skulle räcka tiden ut! Jag levde i princip på mango och rostat bröd. Åt långsamt, långsamt för att maten skulle räcka länge. Gick till sängs hungrig, men för det mesta glad. Det starkaste intrycket från den här tiden handlade dock inte om vad jag åt, utan om den förändring jag upplevde när jag rörde mig på Hong Kongs gator. Det var som att jag hade fått andra ögon. Eftersom det inte fanns minsta chans att jag skulle ha råd att köpa ens den enklaste sak, slutade blicken att dras till kläder, prylar och prislappar. Stadsmiljön såg plötsligt annorlunda ut. Jag rörde mig på ett annat sätt och jag såg människorna tydligare. Denna förändring var markant och blev en rejäl tankeställare för mig, trots att jag med västerländska mått inte spenderat särskilt mycket tidigare heller.

I samband med denna tråd måste jag bara tipsa om boken Turnings - The Kingdom of God and the Western World av Guy Chevreau. Läs den! Läs den!

Fler tankar om pengar som jag gästbloggade om på numera nerlagda Re:tro finns här: Hur blir man kvitt sin giriga ådra? Då som nu efterlyser jag riktigt bra input på det här spåret. För jag behöver hjälp!

John Piper

2011-07-15T22:52:00.003+02:00

Under många år har jag älskat och nött de böcker av John Piper och A W Tozer som jag har i min ägo. Först nu upptäcker jag att John Piper har enormt mycket material tillgängligt på sin hemsida – artiklar, predikningar, ljudfiler, dikter och inte minst ett stort antal böcker som kan laddas ner gratis som pdf. Eftersom de flesta av hans böcker är sådana man gärna läser långsamt och i mindre portioner åt gången, finns här mer material än man kan hoppas tillgodogöra sig.

Bland Pipers böcker rekommenderar jag varmt följande: Desiring God - Meditations of a Christian Hedonist, The Pleasures of God - Meditations on God's Delight in being God och A Hunger for God - Desiring God Through Fasting and Prayer.

I Desiring God skriver Piper: "The great hindrance to worship is not that we are pleasure-seeking people, but that we are willing to settle for such pitiful pleasures." Därefter citerar han CS Lewis i följande fantastiska predikan från 1941:

"Indeed, if we consider the unblushing promises of reward and the staggering nature of the rewards promised in the Gospels, it would seem that our Lord finds our desires not too strong, but too weak. We are half-hearted creatures, fooling about with drink and sex and ambition when infinite joy is offered us, like an ignorant child who wants to go on making mud pies in a slum because he cannot imagine what is meant by the offer of a holiday at the sea. We are far too easily pleased!"

Vi lever i ett samhälle där njutningslystnaden gått överstyr och där förmågan "att unna sig" snarast är en dygd. Det är svårt att värja sig. Dagligen matas vi med uppmaningar att unna oss, njuta, skaffa, bygga image, vara finsmakare... Vi matas, vi äter inte själva. Men den som inte kan säga nej kan inte heller helhjärtat säga ja. Jag tror de flesta av oss skulle göra väl i att utvärdera vår livsstil i det här avseendet. Här är fastan en fantastisk hjälp och gåva, ett nådemedel. Trots all den njutningsiver vi vältrar oss i är jag övertygad om att CS Lewis har rätt: vi låter oss tillfredsställas alltför enkelt - we are far too easily pleased! Piper forsätter: "You have capacities for joy which you can scarcely imagine. They were made for the enjoyment of God."

Här är länken till Pipers hemsida där nämnda tre böcker och många andra finns att ladda ner: http://www.desiringgod.org

"The chief end of man is to glorify God BY enjoying Him forever."

Extrem andlig hunger

2011-07-13T12:45:00.006+02:00

Läser Facebook på badrummet – det enda lugna (nåja) stället med två sommarlovsvilda barn i huset – och ramlar in på en artikel som min vän Andy har länkat till. För knappt ett år sedan tillbringade jag tio dagar i kyrkan som artikeln berättar om, och trots att jag på ett sätt visste ungefär vad jag hade att förvänta och delvis hade liknande personliga erfarenheter sedan tidigare, blev jag omskakad in i märgen.

Från Wanås skulpturpark

Läs gärna artikeln om Bethel Church i Redding, CA, i länken här nedan. Några av de ord som stod ut för mig under genomläsningen på badrummet i morse var "extreme spiritual hunger", "finding emerging leaders now and walk with them for the next 30 years", "risk-taking", "have you failed today?", "multi-generational revival", "a 100-year vision".

En extrem andlig hunger efter en extremt god Gud... och de radikala följderna av detta, det var det som skakade om mig vid besöket i Redding. I Sverige ser jag i dag allt fler tecken på samma hunger och längtan och det gör mig oerhört tacksam, vördnadsfull faktiskt. Den som drabbas av en sådan hunger har svårt att förhäva sig, eftersom den springer ur en djup medvetenhet om det egna behovet och Kristus som den enda källan. Att ha hjärtan som liknar "ett utgjutet vatten" – en bild som allt oftare kommer till mig när jag vänder mig till Gud i tillbedjan – verkar vara utgångspunkten för bl.a. det som nu hör till vardagen i Redding (helanden, kraftgärningar, en kultur präglad av väckelse). Följande citat från Göteborgs weckoblad 1881 biter sig fast: "Fingo vi en sådan åskådning af Guds Helige, att vi vid anblicken af hans heliga majestät, försjönko till intet, och våra hjertan nu ligga vid hans fötter som utgjutet vatten?"

Läs gärna artikeln i Charisma Magazine om Bethel Church! Här är den: The Radical Revivalists

Döden

2011-07-09T23:00:00.001+02:00

Jag läser en artikel i Sydsvenskan om en begravningsentreprenör som reagerar på att kyrkogårdar och begravningsplatser används som parker och picknickställen. Han menar att vi tappat förståelsen och respekten för begravningsplatser, och att detta kan vara ett uttryck för att vi främjat oss från döden.

I samband med årsdagen för min pappas bortgång (nej, hemgång!) har tankarna på döden varit nära. Jag har slagits av hur ytterst lite vi låter döden vara en del av livet, hur minimalt med utrymme den får i samtalet i samhället. Är inte detta väldigt besynnerligt, när det nu är något som alla människor har gemensamt – att vi alla ska dö? Visst, vi diskuterar vård i livets slutskede, ett värdigt åldrande, en meningsfull (och framför allt ekonomiskt tryggad) pension – men själva döden, att varenda en av oss ska lämna det här stället och vad det innebär för... ja, för allt. För våra relationer, våra prioriteringar i smått och stort, hur vi vårdar våra hjärtan – det pratar vi nästan aldrig om.

Det är inte bara pappas hemgång som fått mig att reflektera mer över döden. Jag märker också att en allt djupare tillbedjan gör samma sak med mig! Jesus, som mitt hjärta älskar, är centrum för min tillbedjan och tacksamhet, oavsett vilken sida av döden jag befinner mig på. Allt i himlen och på jorden ska sammanfattas i Honom (Efesierbrevet 1). I större utsträckning vågar jag titta klarögt på döden och det faktum att jag också ska dö, samtidigt som det blir en allt mindre avgörande gräns. Vilken sida av döden jag befinner mig på blir inte längre den viktigaste frågan. Hur djupt jag förlorat mig i kärlek och tillbedjan inför Herren blir det.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1508498/rdquoNagonstans-har-vi-tappat-forstaelsenrdquo.html

Pappa

2011-07-01T22:02:00.010+02:00

I dagarna är det ett år sedan min finaste pappa flyttade hem till himlen. På samma dag som jag själv gjorde en mycket kortare flytt från centrala Malmö till ett litet hus i stans östra delar. Så vi flyttade på samma dag brukar jag tänka.

Pappa och jag på Taberg

Sorgen efter pappa är fortfarande påtaglig, om än mindre påträngande. Men pappas död lämnade inte bara sorg efter sig, utan också djup tacksamhet. Han var en man som under ett helt liv låtit sig präglas av Guds kärlek. Hans liv utstrålade lika delar gudsfruktan och lekfullhet. Vilket arv jag har att förvalta!

När man kommer nära döden blir ens hjärta avklätt och exponerat, ens tro avskalad, verklig. Att då försöka ha en högre bekännelse än man har täckning för eller bära en mask inför sig själv och andra blir bara absurt. Att just i den situationen märka att tron bär och att hjärtat ivrigt sträcker sig mot Gud i tillbedjan är stort och föder både ödmjukhet och tacksamhet.

Pappa var aldrig det minsta rädd för att dö, även om han gärna hade levt kvar bland oss lite längre. Svag och märkt av sjukdom hörde jag honom be "Tack att det är så saligt att tillhöra Dig! Tack att vi får jubla inför Ditt ansikte!" Det är tro, tillit och en relation med Herren som bär precis hela vägen.

Om fasta

2011-06-25T22:26:00.001+02:00

Det är sommar och jag är i Axberg på landet utanför Örebro. Har för vana att plocka med mig något av John Piper när jag ska hit. Verkar som att jag har gjort det länge, för i pärlan Desiring God hittar jag ett bokmärke i form av en fotbollsbiljett ÖSK-IFK Göteborg från den 8 juli 2004. Den här sommaren fick jag tillfälle att botanisera en stund i bästa kusinens bokhylla (hög kvalitetsdensitet!) och hittade där en för mig ny Piper - A Hunger for God med underrubriken Desiring God through Fasting and Prayer.

Piper beskriver två drivkrafter bakom kristen fasta - den ena har att göra med en djup och intensiv längtan efter Gud, medan den andra handlar om att min längtan är alltför klen, eller håller på att kvävas av jordiska bekymmer, hur lovvärda de än må vara: "Half of Christian fasting is that our physical appetite is lost because our homesickness for God is so intense. The other half is that our homesickness for God is threatened because our physical appetites are so intense. In the first half, appetite is lost. In the second half, appetite is resisted. In the first half, we yield to the higher hunger that is. In the second, we fight for the higher hunger that isn't. Christian fasting is not only the spontaneous effect of a superior satisfaction in God; it is also a chosen weapon against every force in the world that would take that satisfaction away."